Är något jag och säkert du också hört mer än en gång. Vad skönt det hade varit om vi inte behövde diagnosticera barn eller vuxna för den delen. Faktum är dock att långt ifrån alla har en diagnos inom NPF-spektrat, även om vissa utan diagnos skulle gynnas av att ha fått en i tid (gissa hur vanligt ADHD är på våra anstalter?). Medan andra kanske fått en diagnos och fortfarande har det lika kämpigt i skolan eller hemmet.

Pojkar får i regel sin diagnos ungefär 5 år före flickor. Det är för de flesta ingen överraskning att pojkars beteende är lättare att observera om de är utåtagerande, inte kan sitta still och ofta hamnar i konflikter med barn och vuxna. Flickor är dels bättre på att kamouflera sig socialt och det tycks även vara så att flickors hyperaktivitet är mer mental än fysisk. Diagnosmanualerna är inte överraskande baserade på pojkars beteenden.

En autistisk flicka kan vara väldigt intresserad av hästar vilket många flickor är och samtidigt ha lärt sig att bete sig “rätt” socialt medan en autistisk pojke kanske är väldigt intresserad av fordon och inte kamouflerar sitt sociala beteende utan är typiskt autistisk. Vem tror ni får diagnos först?

Visst hade det varit skönt om vi inte behövde sätta diagnoser på folk? Alla fick bara vara som de skulle och hela samhället var anpassat. Det finns vissa problem med den här tankeställningen i en värld med begränsade resurser (och där alla inte ska ha tillgång till ADHD-medicin). Nu är samhället anpassat till den typen av människa vi kallar neurotypisk för att det helt enkelt finns flest sådana. Liksom vi inte kan ge gratis glasögon till alla barn kan inte heller alla barn få extra tid på prov eller sitta enskilt, för vi har helt enkelt inte de resurserna.

Om vi ponerar att det gick att anpassa allt så alla fick vad de behövde, skulle vi fortfarande inte veta vem som behövde vad utan nån form av kartläggning. Ofta är det som passar barn med NPF också bra för alla barn och jag är absolut för att anpassa så mycket det går, tyvärr finns inte den viljan överallt. Även om vi anpassar skolan så att de flesta barn kan gå där utan att få en diagnos, så vill jag informera om att barn lever även utanför skoltid.

För att få en NPF-diagnos krävs det att svårigheterna finns i minst två sammanhang, t ex i skolan och hemmet eller socialt. Det många föräldrar till barn med NPF kan skriva under på är att NPF märks av även hemma. Ibland så pass mycket att föräldrar får utmattningssyndrom. Då har man inte ett barn som är lite annorlunda utan en liten individ som kämpar och där hela familjen kämpar för att hålla ihop. Vem vill inte ha en diagnos i det stadiet och få nån form av hjälp för att vardagen ska fungera?

Tänk att förstå att matvägran handlar om sensorisk överkänslighet mot vissa konsistenser eller att barnet som får utbrott egentligen är helt slut efter en dag i skolan. På finska ADHD-förbundet går att läsa “Störande faktorer, till exempel trötthet och brådska, stör personer med adhd mer än de stör andra. Miljöfaktorer som oljud, andra stimuli och gruppdynamiken kan förvärra symtomen.”. Studier har även visat att autister är svårare att läsa av för icke-autister så att få en diagnos och kunna börja jobba med kommunikation och ge barn en röst för sin upplevelse är väl guld värd? Sen måste jag skjuta in att kunskapen kring autism på många håll fortfarande släpar efter, men den är betydligt bättre idag än för bara 10 år sen. Också för att autister själva fått plats och en röst. Vi vet betydligt mer om flickors upplevelse av både ADHD och autism idag och förhoppningsvis kan fler få hjälp i tid istället för att först få diagnos för ångest och depression.

Så nej vi ska inte diagnosticera alla barn, men för de barn där vardagen inte alls fungerar även om skola och föräldrar gör vad de kan så kan en diagnos vara till hjälp. För vissa fungerar medicinering jättebra, för andra innebär diagnosen att de får möjlighet att förstå varför det blir tokigt i vissa situationer utan att lägga skulden på sig själv. Behöver man hjälp utifrån så behövs oftast en diagnos. Har ett barn bara lite myror i brallan så växer det bort, men jag tror inte att nån skulle vilja diagnosticera en femåring enbart för att hen gillar att röra på sig.