Maja Larsson skrev i dagarna ett viktigt inlägg i DN (läs här). Hon beskriver i texten hur 222 pojkar får sina liv kartlagda år 1964, när forskarna undersöker behovet av barnpsykiatrisk vård. De anser att 25% är så kallade problembarn och 5-7% är hyperaktiva. Gissa vad siffran för förekomst av ADHD ligger på idag? Jo, kring 5 till 7 procent (även om det för killar skett en ökning i diagnosticering till 10% i vissa delar av landet).

”De ”tröttnar fortare än barn i allmänhet” men kan ibland fullfölja aktiviteter som de har ”speciellt intresse för”. Står det i texten.

Texten belyser hur forskarna försöker hitta skälet till denna hyperaktivitet i uppfostran, de tittar på amning och socialt arv. Det finns inte nån behandling utan barnen rekommenderas att sättas på internat eller så får man slå dem. Idag vet vi att ADHD inte beror på uppfostran utan är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och som Larsson skriver i texten så är det ett erkännande till alla föräldrar med barn som har ADHD, det är inte ni som uppfostrat ert barn till hyperaktivitet.

Tänk vilken skillnad att förstå det här gör för barnen, när omgivningen runtomkring fungerar och ger det stöd som behövs. För om det är någon som behöver extra stöd och uppmuntran så är det barn med funktionsnedsättningar som kämpar dubbelt i skolan. Självklart behöver även föräldrar stöd för att det ska fungera så bra som möjligt hemma. För att bara få en diagnos på papper löser inga problem (vilket jag skrev om här).

Det är något vi på Stressreducerarna brinner för, att hjälpa föräldrar må så bra som möjligt i en vardag där ni har dubbla jobb. Jag (Jenny) älskar även problemlösning i vardagen för att hitta sätt som gör det lättare i situationer som ofta blir svåra för barn, ungdomar och vuxna med NPF. Det är när man hittar sin egen vardag och slutar utgå ifrån vad man borde göra, som det oftast blir bättre. Sen är vi alla olika och det är därför något av ett detektivarbete att hitta rätt, men det går!