Att påbörja en utredning kring NPF för sitt barn är inte alltid ett lätt beslut att ta som förälder. Särskilt i dagens klimat där vi får läsa om att köerna till att avdiagnosticeras är så långa att alla inte får hjälp och vissa hävdar att det sker en överdiagnosticering. För någon dag sen ställde jag frågan om vad det bästa med att ens barn får en NPF-diagnos är, på plattformen Threads.

Svaren var många och en del tyckte att diagnosen varit helt onödig, för att man ändå inte fått nån hjälp. Så är det ju, att diagnosen i sig inte löser något om hjälpen inte finns där. Det är förstås otroligt sorgligt för de familjerna som fått veta att barnet t ex har ADHD och sen bara fått fortsätta som vanligt med samma problematik som innan.

De som däremot fått hjälp hade känslan av att dörrar öppnats när barnet fått diagnosen på papper. När habilitering, BUP och skola samverkade och både ökade kunskapen och hjälpte till med anpassningar i främst skolan kunde barnet få en bättre vardag. Att få se sitt barn klara skolan och må bättre är väl varje förälders dröm.

Det som också nämndes var ökad självkänsla hos barnet när de fått veta att de hade en diagnos på NPF-spektrat. Istället för att känna att de inte var som de andra barnen och klarade samma saker, så kunde de nu få en förklaring. Istället för att misslyckas gång på gång så kunde de nu förstå sig själva bättre. Självklart behövs det här en samverkan mellan skola och hem för att barnet inte bara ska förstå sig själv utan även få anpassningar för att jobba framåt och få stärkt självkänsla och kunna lyckas.

Att få lyckas nämns som något väldigt viktigt för alla barn och särskilt då för barn som har någon form av funktionsnedsättning. Det diagnosen kunde ge de barn som haft nytta av den, var en chans att lyckas. Oavsett om det var tack vare medicinering för de som valt det eller ett annat sätt att jobba på i skola så var förändringen såpass stor att det var värt att få en diagnos. Att däremot få en diagnos och sen inte få nån hjälp är inget någon borde behöva erfara. En sak man som förälder kan göra är att fråga runt vad det finns för resurser där man bor, innan man tar ett beslut kring utredning.